Djur-komiskt...
… är kanske också den ena eller andra historien från bondgårdarna i omgivningen. Det finns inte så många bönder här längre. Naturligtvis ser ni dem överallt – de vackra gamla bondgårdarna. Men bara få brukas numera. Överallt finns det djur, det stämmer. Alla ”gamla bönder” kan inte leva utan dem. Men den enda stora bondgården i omgivningen är Berg. De flesta korna i omgivningen hör dit.
Men skulle ni möta ett par kor eller ungdjur på vägen, då tillhör de förmodligen Håkan Axelsson som driver kraftverket i Mörtefors tillsammans med sin bror Kjell – och som inte kan ge upp det där med kor helt och hållet. Min morbror Kurt-Göte har en stake bredvid dörren för att kunna driva ihop dem ifall de är ute och går i trädgården igen. Och Håkan brukar då gräla på dem och hota med McDonalds …
(Ja just det, jag behöver väl här säkert inte nämna, att man inte bör närma sig en ko som springer omkring fritt utan vidare… Klappa den gör man bäst om det är ett staket emellan.)
Som sagt, det finns inte så väldigt många bönder här längre. Det var annorlunda i min barndom. Framför allt fanns det kor och får. Men speciellt omtyckt av oss var alltid:
Katt-bonden!
(Den lille plutten med kalven är förresten min lillebror John som i alla avseenden inte är så liten längre.)
Vi älskade hans bondgård för att den varje år var full med söta kattungar. Kan det finnas något härligare än att sitta i det varma höet och klappa katter? Nyfödda kalvar kanske … Och båda fanns det hos Gösta. „Kattbonden” uppfödde naturligtvis inte verkligen katter, som ni kan tänka er. Men självklart fanns det vid mjölkningen alltid nog mjölk över för att alla hungriga magar skulle kunna mättas. Och för det sörjde Gösta.
Det fanns en anledning till att han bara höll mjölkkor – han tyckte inte om att slakta sina djur. Och det är naturligtvis lite speciellt för en bonde och hade roliga skämt som följd. Till sin femtioårsdag ska han därför ha fått en liten gris till present. Som därefter levde i trädgården (och som skvallret lyder) i köket.
Idag sitter han ofta på verandan till sitt hus och den som går förbi hälsas stormigt och mycket vänligt – av hans Border Collie. Man kan klappa hunden utan vidare. Den föregående var lika vänligt stämd och lät dig gärna gå in på gården. Men gå ut igen kunde du inte utan att chefen gav sitt okay, för du hörde sedan till hans hjord och den höll han ihop med stränghet.
Jag har också en sed i särskilt minne, som bestod i flera år och tyvärr försvann när bygdens bönder gick i pension: Det årliga brännboll-spelet på en åker i närheten med anslutande picknick. Alla kom, ett härligt event! Och ni kan föreställa er det, en bondes slagarm har kraft!