Mormors hus und Morfars rosor
Det här lilla huset, som vi bor i när vi är i Sverige, kommer i all tid att förbli mormors och morfars hus. (Anm. för tyskar: mormor betyder mammas mor och morfar mammas far. Eftersom de satte tre döttrar till världen, står namngivningen inte till diskussion.) Båda för sig var en verkningsfull person i alla avseenden och en äkta förebild, och vi alla – döttrar, barnbarn och barnbarnsbarn – påverkades mycket av dem.
Vi förbinder den här orten / det här huset och den här trädgården med dem. Man kan nästan säga: den är för oss alla en smula helig. Och därför är det svårt för oss att förändra något här. Men för det är huset inget minnesskrin. Med vår närvaro ger vi livsglädje till en ort, där denna alltid var hemma.
Dörren står alltid öppen: gäster var och är här alltid välkommna! Bara en sak fanns det aldrig här: alkohol. (En av ändringarna som föll oss lätt.) Min mormor hade bara en kryddlikör i huset, som hon påstod var medizin. Hon tog den därför också med en tésked ….
I trädgården står ett före detta uthus, där förr inte bara vedträ för eldning lagrades osv. Utan där det också fanns ett utedass… På 80-talet byggdes huset om till en gäststuga åt oss. Och den fick det klangfyllda namnet: Lillebo. Det betyder så mycket som „det lilla huset“.
Direkt bredvid ligger det enda ytterligare huset på ”gatan”, den enda bigatan i Björnöström om man så vill. Här bor min moster Anita och Kurt-Göte, den äldsta av de tre döttrarna. Man skulle kunna säga att de båda nu bildar den nya medelpunkten i familjen Liljedahl – och den uppgiften klarar de bra.
Vi kan inte säga precis hur gammalt vårt hus är i verkligheten. Åtminstone 150 år, det är klart. Det har en ovanlig historia, konstnären Theodor Karlsson lät flytta det från den ursprungliga platsen nära Stenberga hit och sedan köptes det av min morfar på 40-talet. Det har fått en del utbyggen och ändringar. Men verkligen stort har det inte blivit för det – man ska tänka sig, i de här tre rummen bodde en familj med fem personer! Och ett av rummen användes inte heller permanent. Det var reserverat för besök …
De flesta möblerna i det inre och alla inreden gjordes av morfar, den duktige snickaren. Men inte bara morfar arbetade, också min mormor – hon var sömmerska och hela livet intresserad av mode. Mina morföräldrars äktenskap var mycket modernt, lika berättigat och fyllt av gensidig respekt.
Trädgården var mormors favoritplats. Naturligtvis kan den idag inte längre hållas så frodig som den en gång var, men morfars ros överlever tiderna.
Det är en röd ros och därmed en vacker symbol: Om jag minns något särskilt mycket, då är det kärleken som bestod mellan mina morföräldrar och som varade i alla år. På kvällarna satt de vanligtvis gemensamt i gungan under jasminbusken. Hand i hand.